Den första boken i Dīgha Nikāya, Samlingen av Buddhas långa diskurser, samlar 17 suttor som inte passar in i det typiska formatet av diskurser, utan är grupperingar som skapats århundraden senare och som lyckas klassificeras som en annan kanonisk samling.
Medan suttorna i de kanoniska samlingarna: Saṁyutta, Majjhima och Anguttara Nikayas, syftar till att förklara Buddhas ord, doktrin och undervisning samt att tillhandahålla vissa omständigheter, är den här boken däremot en heterogen sammanställning av hädelser mot de olika trosuppfattningar som stred mot den begynnande buddhismen.
Diatribe, eller "debatt", är namnet på en kort etisk diskurs, särskilt av den typ som skrevs av de cyniska och stoiska filosoferna. Dessa populära moraliska läsningar hade ofta en polemisk ton riktad mot enskilda individer eller sociala grupper. I det här fallet lämnar de inget samhälle, ingen tro, ingen tro eller religion från den tiden oattackerad.
Denna bok verkar vara skriven för att ges till buddhistiska missionärer för att användas som en handbok för att debattera andra religioner i syfte att vinna anhängare. Detta är tonen i de flesta av de tretton första diskurserna. Varken mytomani eller millageri, som den indiska allmänheten alltid har varit så förtjust i, föraktas.
Om vi studerar deras struktur ser vi genast att de är helt främmande för de kanoniska och att deras innehåll i allmänhet består av ett förtal mot en religiös grupp, följt av en rad korta inmatningar av kanoniska suttor som valts ut utan några större kriterier.
DN 9. Med Poṭṭhapāda går dess okända författare in i en rad dialektiska fällor tills han når en punkt där han finner sig oförmögen att ta sig ut och löser den genom att komplicera allting ännu mer så att ingenting är klart. I DN 13. De tre vetenskaperna beskylls brahminerna för samma laster och brister som de buddhistiska munkarna. Resten av de falska diskurserna försöker inte efterlikna suttornas regelbundna struktur och varken ordval eller innehåll, vilket visar på en kort kunskap hos deras författare om resten av Nikayas.
De är markerade med en dubbel asterisk (**).
Slutligen är det märkligt att denna samling är den mest populära bland dagens buddhistiska anhängare.
Tre av de fyra stora diskurserna är också samlade: Mahapadana, Mahanidana och Mahaparinibbana.
Men lögnens fläckar finns också i två av de stora diskurserna: Mahapadana, eller Buddhornas stora krönika, som är en pamflett av en överdriven barock som är överdriven även för orientalisk smak, och den omfattande Mahaparinibbana, som inte är fri från lögner som är spridda över hela sin omfattande skrift.
Tvärtom är Mahanidana, eller den stora diskursen om orsakerna, en uttömmande sammanställning av teorin om det beroende ursprunget i en enda text, och Mahasatipatthana, eller den stora diskursen om instruktionerna för utövning, gör detsamma med olika övningar. Det är inte alla, men de som den behandlar gör det på djupet.
Bara dessa två tal gör boken värd att läsa.